when reason fails

Man födds ju utan förnuft. Förnuftet förvärvas under livstiden som innefattar den tid som man inte sover. Förnuftet omfattar den typ av tänkande som underlättar någon typ av samlevnad med andra människor men som i sin tur gör det lättare att leva med sig själv. Frågan är bara vad som kom först?
Gör förnuftet mig till en bättre människa eller gör förnuftet att jag kan acceptera mina medmänniskor bättre?
Det förnuftet hjälper mig med är att analysera och dra slutsatser av abstrakta grunder, praktiska således teoretiska. Förnuftet innehåller förståndet.
Men försiggår förståndet mig när förnuftet sviker?