*happiness*

Min avsky för människors vilja att tvinga andra att se och förstå hur lyckliga och duktiga de är. Den växer dagligen. Besöker man ansiksboken får man åtskilliga indikationer på den eviga viljan att bygga upp luftslott kallat ”de perfekta livet”. Här kan man läsa allt från hur fin deras nya dyra soffa är, hur mycket komplimanger de fick på krogen. Att just deras kille, barn, mamma är underbarast i världen. Man kan få detaljerad beskrivning om hur duktigt de tränar varje dag. Om diet har funkat, om barnen har gjort nått extremt gulligt. Att deras partner är mysigast, och att lyckan inte går att beskriva i ord.
Men sen kommer det ju till den extremt meningslösa vardags-lyckan. Killen som för en gångs skull har lagat mat, tvättat eller städat. Detta gör tydligen folk lyckliga med. Det kan vara tatueringsdatumet som är bestämt för ett litet hjärta på höften, som ska symbolisera något speciellt. Har man köpt nya duntäcken, har man färgat håret, gjort ett lavemang.

Ja, det kan vara vad som helst denna lycka. Det är inte så att jag missunnar någon lite glädje, men seriöst är det verkligen hela sanningen?